Tröskverksvägen – Arvid Olsson

Min vandring genom Livet!
Av: Arvid Olsson

Så det var väl någon gång på nyåret 1947 som Elna och Jag gick till Småstugebyråns kontor på Kungsholmen för att höra oss för, om vi hade någon liten chans att få bygga villa med tomträtt.  Döm om vår förvåning, när Tjänstemannen på andra sidan disken, upplyste oss om.  Med det anmälningsnummer som Ni är inregistrerad på, står Ni på tur att få bygga redan i år. Vi tackade för oss och åkte hem igen, glada i hågen.

Nåja, tiden gick och vi med den, som man brukar säga.  Så småningom kom det en kallelse till en tomtvisning, som var en Söndag våren 1947.  Då stod vi på högtur, så det var bara att välja och vraka bland tomterna. Platsen för visningen var just Älvsjö, där vi sedermera byggde vår villa, som skulle bli vår permanenta bostad för fram­tiden.

Så drog det ytterligare ut på tiden, innan alla papper hade cirku­lerat runt hos alla myndighetspersoner, på de olika avdelningarna, för sådant tar ju alltid sin tid.  Under väntetiden fick Jag betala in grundavgiften som då endast var 340 kronor. som också var villkor för att få klarsignal till att få börja bygga. Den summan kan tyckas skrattretande i ögonen på nutidens villabyggare. Men det var svårare att skaka fram 300 kronor på den tiden, än det är att få fram 10-15000:- i dag ca 40 år senare, som jämförelse.

Nåväl, så småningom blev det väl klart med att skriva under alla papper, att gälla från och med 1:a Juli 1947.  Sen var det bara att sätta i gång med bygget. Men när alla papper var klara och kontraktet underskrivet var Jag ensam hemma. Elna och Ingemar, vår förstfödde som då endast var fem år, var i Småland och hälsade på hos släktingar.  Så Jag var ensam i chackten och med de första svettperserna i denna stekheta sommarsol som rådde denna sommar.

Det blev många svettdroppar innan det blev något som liknade ett hus. För det första måste Jag sätta mig på cykeln och cykla runt i området och försöka fiska reda på en verktygskur, för att ha något att stoppa in verktyg i.  En sådan var inte svårt att hitta hos en villabyggare, som var i det närmaste klar med sitt bygge. Jag hade tur, Jag fick köpa en för fem kronor.

Det blev en mycket arbetsam tid, innan Vi kom så långt med bygget att vi kunde flytta in. Och det var inte lite jobb, Jag nu hade framför mig. Först var det att sätta upp profilerna, for att få fram läget och  de rätta vinklarna på huset. Därefter chackten som Jag gjorde helt för hand alltsammans, vilket var ett styvt svettdrivande jobb, i den stekheta solen i Juli månad.

När detta var gjort, var det Entreprenörfirmans tur att gjuta grund­plattan, som VI inte fick göra själva här på området, eftersom grunden är pålad. Men detta fick Jag gå och vänta på i flera veckor, innan Dom behagade komma.  Så där rök hela semestern för mig, till ingen nytta, då Jag skulle ha uträttat så mycket.  Så småningom blev väl grundplattan gjuten. Sen skulle ju grund­plattan brinna ihop ordentligt och bli fast och stadig, innan Jag fick börja mura upp grundmurarna.

Sen tog det ju rätt lång tid för mig, att få grundmurarna uppmurade, då Jag endast hade mina fripass till förfogande. Men Jag hade god hjälp av Elna, för Hon var min hantlangare, med att kärra fram cementhålsten som murarna äro uppmurade av. Men Hon slet ju givetvis också i chakten, sen Hon kom hem från Småland. Och inte att föglömma Ingemar heller, som också var med i chakten med sin lilla skottkärra, som Han delvis själv tjänade ihop till nere i Småland, när Han sprang och hämtade vatten i små flaskor, som Han fick ett och två öre styck för av Gubbarna på Gårdarna som de hälsade på hos, innan de åkte tillbaka till stockholm) som var ute på åkrarna och svettades.

Han fick en liten slant av Mormor också, för att det skulle räcka till en skottkärra. Han var då fem år. Så innan vi var färdiga med att resa stommen, var vi framme i mitten av September månad. Eller för att vara exakt, så reste vi stammen dan 13:e September. Den dagen slutade Jag nattskiftet klockan 6.00 på morgonen. Det tog en timma, att cykla från jobbet i Värtan Hemma på Byggen i Alvsjö klockan 7.00, så var det bara att byta om och fortsätta jobba på bygget. Då var Montörerna redan komna. När vi reste stommen, hade Jag två Montörer som Arbetsledare, plus några vänner och bekanta till hjälp, bland annat grannar och arbetskamrater.

Grannar emellan, så gjorde vi arbetsbyte eller rättare sagt, vi hjälptes åt med att resa stommen till våra hus. Någon gång i början av byggtiden, satte Jag upp ett tält på tomten, där vi kunde ligga kvar för natten, om det blev för sent att cykla hem till Hammarbyhöjden. Men vi vann ju också tid på detta, för då var vi ju på vår bygg­plats, redan när vi vaknade på morgonen. När vi hade haft tältet uppsatt en tid, fick vi ett husdjur att sköta om på tomten. Först trodde vi väl, att det var råttor som prasslade under tältgolvet. Men då vi snart nog kam underfund med, att det var en Igelkotte, började vi med att sätta ut mjölk på ett fat åt honom.

När denne lilla taggiga krabat blev van vid detta, kom den till och med fram och tittade på oss, när vi var utanför tältet och undrade om det inte var mjölkdags snart, verkade det som. Sent på hösten låg Jag ensam kvar i tältet, för att vinna tid. Så sent på hösten, låg Jag kvar i tältet, så det hände att det var is på små vattenpölar, när Jag vaknade på morgonen.

Jag jobbade fortfarande kvar på treskift vid Värtagasverket, bodde i Hammarbyhöjden och byggde villa i Älvsjö. Dessa sträckor cyklade Jag också under byggtiden. Det blev omkring 4 – 5 mil per dygn. Takteglet plockade vi upp på taket den 12:e och 13:e December. Elna satt på taket och tog emot, Jag själv langade med en special­gjord klyka som Jag gjorde och Ingemar trädde på tegelpannorna på klykan åt mig. Men när vintern 1947 – 48 kom blev det stopp. Då måste Jag göra ett vinteruppehåll med bygget. För det gick ju inte att hålla på och cykla runt 4-5 mil per dygn vintertid.

Men våren 1948 var det full rulle igen. Då fick Jag först lov att se till, att få alla mellanväggar på plats, trappan ner till källaren likaså, så vi kunde komma upp och ner. Väggen i Tvättstugan skulle isoleras, så Rörmontörerna kom åt att göra sitt. I början av April fick Jag hem golvträ som Jag stuvade upp i en luftig binge i vardagsrummet för torkning.  När golvträ hade legat och torkat i tre veckor, lejde Jag bort golvläggningen till Snickare. Det kom fyra stycken. De fixade golven i alla rummen, samt inredningen i köket på två dagar.

Den 2:a Juni 1948 var vi klara för inflyttning. Det var den pampigaste men billigaste flyttningen vi hade gjort. Akeriet vi anlitade var Thors Express på Östermalm i Stockholm, som kom med en möbelbuss, som var nyinköpt en vecka tidigare, enkelt och bekvämt att bara stuva in i och hänga filtar mellan möblerna.

Efter inflyttningen hade Jag hur mycket jobb som helst på fritiden. Jag hade kunnat jobba både natt och dag på fritiden, om Jag hade Orkat. För nu skulle det gjutas entretrappa.  Det skulle muras mellanväggar i källaren, liksom att därstädes också skulle gjutas golv, som också skulle stålslipas.

Det var inte så lätt för mig, att få någon vila i kroppen heller, när Jag jobbade skift, som gav sig särskilt tillkänna, när Jag

hade nattskift. Kom hem klockan sju på morgonen, då solen redan stod högt på Himlen. Det var också särskilt svårt att sova i sommarvärmen, just den Sommaren. För just på vår tomt var det ett 20-tal barn som lekte och stojade här på dagarna. Plus att ett arbetslag höll på med att spränga en stor avloppstunnel ett 50tal meter från vår tomt. Från denna tunnel, gick en transporttunnel fram till en granntomt här bredvid oss, där dom också hade ett så kallat sänke, där dom hissade ner en häst varje morgon och hissade upp den vid arbets­tidens slut.

När så bergborrarna hade borrat en massa hål, sköt de intervall­skutning på så där en c:a 15 – 20 skott. Då skakade fönsterrutorna och hela värmesystemet här i huset. Därefter startade fläktsystemet, som blåste ut allt damm som bildades vid sprängningen. Det var ett oherrans liv på detta maskineri också. Vilket skramlande av all denna småflis , som var så lätt att den följde med suget ut i dessa stora plåtrör, som säkert var ca 40 – 50 centimeter i diameter.  Detta skedde väl omkring klockan 10 – 11-tiden på förmiddagen. Då vaknade Jag och sen gick det inte att somna om igen.  Det var all sömn Jag fick från klockan sju på morgonen, den veckan Jag hade nattskift.  Detta fick Jag igen på natten när Jag skulle jobba.  Mellan klockan 12 – 2 på natten kände Jag mig som mörbultad i hela kroppen, så Jag orkade knappt gå.

Sensommaren 1948. All inomhusmålning med tapetsering, lejde Jag bort till en målare, det kostade mig 915 kronor. Jag hade ju själv så mycket annat att göra. Nu hade vi kommit fram till någonstans i slutet av Augusti månad. Det började dra ihop sig för mig till att byta arbetsplats. För som Jag, på grund av min näsåkomma som innebär, att det organ vi har i näsan som renar luften, inte fungerar på mig och som var orsaken till att Jag inte tålde att vistas i detta väldiga damm som förekom inom Värtagasverkets anläggningar.

Därför fick Jag flytta över till att bli grov och diversearbetare, samt även bilförare på slutet vid röravdelningen vid Torsgatan. Där började Jag den 1:a Oktober 1948.  Dessförinnan blev Jag hänvisad till Karolinska Sjukhuset, för att genomgå en undersökning i koloxidkänslighet. Det var en invecklad undersökning, Hjärta, Lungor, Hörsel, Syn och andningsverksamhet, ingenting förbigicks. Bland annat fick Jag både före och efter ett speciellt andningsprov, efter diktamen aven Sjuksköterska  göra ett skriftprov. Jag citerar.  Ar 1897 låg Jag i Norrlands urskogar och byggde Järnvägar. Slut citat.

Det var mycket som återstod att göra på huset, fast det nu var över ett år, efter det vi hade börjat med bygget. Men det var inte bara huset, det fanns att göra på tomten också. Så här låg det nämligen till, att när vi började bygga, dalade hela marken ner mitt för vår tomt som i en svacka, eller vad man skall kalla det för, även vägen dalade ner. Under den gångna sommaren 1948 alltså, fyllde Gatukontoret upp vägen ca en meter över den ursprungliga nivån.  Då fick Jag ju lov att lägga dit en trätrappa på vägslänten, så vi kunde komma ner på tomten.

Som det såg ut efter Gatukontorets uppjustering av vägen, måste Jag ju beställa uppfylInad av tomten. Lagom till höstregnen bör­jade ösa ner i Oktober månad, började så lastbilar komma och tippa den kletigaste smacklera man kan tänka sig. För Jag fick lev att fylla upp hela framsidan mellan vägen och huset. Detta var då minst sagt ett icke avundsvårt jobb att hålla på med  på kvällarna efter arbetstidens slut. Jag fick hålla på till sent  på kvällarna ock planera ut denna smacklera i becksvart mörker och regn. Det var ett föga nöjsamt jobb, då leran inte ens släppte från spaden.

Ja sen fick Jag ju 1.v att lägga ut plankor, för nästa dags tipp­ning, medan Jag själv var på Min arbetsplats.  Hösten försvann och vintern nalkades alltmer. Men av den kommande vintern och våren 1949, kan Jag inte minnas några speciella detaljer just, då Jag inte har några anteckningar därifrån. Det enda Jag kan minnas därifrån år, att det var fullt upp att göra med att iordningställa huset, allt efter vad tid och ork medgav.

Den Sommaren fick vi vårt andra tillskott, närmare bestämt den 3:e Juli, då Sune såg dagens ljus för första gången. Jag höll just på att förbereda mig för att gjuta grunden till käIlartrappen. Just den dagen när Sund skulle döpas på Sjukhuset och Jag hade lovat Elna att närvara under dopakten, fick Jag hem ett lass betong på förmiddagen. För Betongbolaget kunde inte ge besked om, exakt när den varan kunde levereras, utan man fick ta emot den när den kom bara. Jag fick slita i mitt anletes svett, med att täcka betonghögen med gamla säckar och trasor, vattna och bearbeta betongen av alla krafter, för att den inte skulle brinna ihop för mig.

Det var ju så stark solvärme att det dallrade i luften, så Jag hade ingen möjlighet att slå mig fri och åka till Sjukhuset. Så Jag ringde till Sjukhuset, att Jag inta kunde komma. Men Sjuksjöterskan som tog emot framförde inte budet till Elna. Så Elna visste ingenting, när Prästen kom till doprummet, så Hon blev ju förstås nervös för detta, eftersom min närvaro ju var förutbestämd.

Översvämning i Älvsjö 29:e Juli 1949. Den 29:e Juli 1949 fick Jag lov att cykla hem från jobbet och fira för ruskväder, för det gick inte att hålla på med rörlägg­ningsarbete i chakt i hällande regn. När Jag kom hem hade vi översvämning på hela området. Det var då ca en meter djupt vatten i källaren. Hos .59 sprutade vattnet in genom en spricka i grundmuren som blivit till under sprängningarna i avloppstunneln i närheten. Men det trycktes ju också upp genom avloppet. Översvämningen berodde dels på det kraftiga regnet och dels på att en nybyggd huvudavloppsledning uppe på Hägerstensåsen just då kopplades in på huvudledningen i Älsjövägen, som redan före detta kraftiga regn var överbelastad under normala förhållanden, då den på en mindre sträcka inte var färdig, utan där var inkopplad en provisorisk dagvattenledning.

Här ute på Älvsjövägen var det för övrigt vid ett bräddavlopp en vattenkaskad som sprutade fem meter högt. Ett tydligt bevis på överbelastning i ledningen. Den enda hjälp vi fick med översvämmningen, var att vi fick plocka ihop allt som blev förstört i en hög vid vägen, som sedan hämtades med lastbil. Jag fick bland annan tio säckar cement förstört, men mycket annat också. Men vi fick ju litet ersättning också.

Jag fick till exempel 400 kronor. Då gick Jag och köpte mig en kostym kläder, som Jag inte haft råd med på många år. Det blev ju också en massa extra arbete, med rengöring av hela källaren från avloppsslam, som blev kvar när vattnet hade sjunkit undan. Men detta fick vi ingen hjälp med, fast det ryktades om att Hälsovårdsnämnden skulle komma och spruta i källarna, för det blev ju hälsovådlig luft i hela huset. Detta fick vi dock klara upp bäst vi kunde själva.

Värst var det ju för Sune översvämningsdagen, som då endast var 26 dagar. Och det var rått och fuktigt i hela huset, men vi kunde inte elda något, då pannan stod i vatten. Vi kunde inte tända en brasa i öppna spisen heller, för allt brännbart, både trä och allt låg i vatten. När Jag sedan skulle föranstalta om att få sprickan i grundmuren tätad något år senare. Då var det först Småstugebyrån som var den Instans som var närmast ansvarig för byggnationen av våra småhus. Det var deras anställda som då skulle chackta ner och undersöka om det var något fel begånget vid gjutningen av grundplattan.

När de hade konstaterat att det inte var något fel, hade de ju bara att fylla igen och återställa dräneringen i befintligt skick som

före chackten. Men detta sistnämnda ville de inte vara med på från början. För när Jag ringde till en Ingengör Borj ville Han att de skulle fylla i ända opp direkt, men det ville inte Jag. Replik från mig i telefonen. Ni får väl sköta om dräneringen också, I ngegör Borg: Men var skall vi få singel ifrån då. Jag svarar. Det får Ni väl skaffa var t—n Ni vill. Stammande replik från Borg. Va va va får vi det för. Replik från mig. Jo, för skall Jag skaffa någonting, så är det ingen sate som bryr sig om det, utan det får Jag skaffa bäst Jag kan eller inte och då får Ni göra det också.

Men de fick köpa singel av Hagström i 55:an här straxt bredvid, just den tomten som sänket var på här, när de sprängde avloppstunneln. För av den anledningen lämnades den tomten inte ut förr än tre år senare. Jag hade ju min arbetsplats vid Gasverkets rörledningsnät, någon­stans utefter Stockholms slingrande Gatunät på dagarna, så Jag fick lov att hålla kontakt med vederbörande per telefon varje dag. Nästa kontaktled blev så en Ingengör vid Gatukontoret. Denne Ingegör måste ju åka hem hit till oss och titta på skadan. Nästa dag var det min tur att ringa till honom.

Då hade Jag först svårt att övertyga honom om att det var en spricka. Han försökte skylla på, att det kanske var fel på hans glasögon. Men det skulle han aldrig ha yttrat, för då fann Jag mig.  Då är det väl bäst att sätta på sig ett par glasögon till, sade Jag till honom då ( detta var alltså per telefon ).  Men kom hem till mig i kväll efter klockan sex, när Jag är hemma, så skall Jag visa på sprickan var den finns. Jag trodde ju förstås aldrig han skulle komma. Men, han kom på avtalad tid. Sprickan var väl ca två-3 millimeter bred. Så det var ingen svårighet att överbevisa detta, fast han spelade litet dum i bör­jan som att, ja a a a, det kanske är en spricka.

När Jag så äntligen hade fått, den från början så tveksamme Tjänste­mannen att erkänna skadan, var det så dags för Småstugebyråns folk att åtgärda skadan. Hade Jag bara varit hemma vid den första inspektionen, hade Jag väl fått den här besvärlige herrn att falla till föga redan då att erkänna skadan. Men försöka duger att slingra sig undan, var och en på sitt håll.

Och så ett tillägg från översvämningen, då vattnet stod till toppen på potatisblasten. Detta gav till resultat, att potatis­blasten började växa någonting fantastiskt fort. För det var ju kloakvatten vi fick upp på hela området.